tisdag, november 29, 2005

Tydligt

Eftersom jag skrivit en text om att inte vara feminist, vill jag bli extra tydlig, lite kort:

Jag är inte intresserad av att dela läger med en sån här fåntratt i alla fall. Det jag skrev hade i stället en utgångspunkt i språket, som jag anser vara så otroligt mycket viktigare än att man ska få lägga beslag på en term, stundom missbruka den och med den muta in ett område som egentligen handlar om något annat (medmänsklighet och integritet).

Språket. Det är fruktansvärt mycket mer än det verkar. Vi måste visa det lite respekt. Okej?

lördag, november 12, 2005

Nina Björk mot resten

I dagarna har man kunnat ta del av en hel del kritik av den tidigare feministikonen Nina Björk. Jag hör, liksom tydligen Linna Johansson också gör, till dem som lusläste Ninas "Under det rosa täcket". Jag älskade den. Nina är, tycker jag, fruktansvärt skärpt och bröt ner sitt motstånd så elegant och så metodiskt i den boken. Nu kan man ta del av detta, som Linna Johansson skrivit, och det här, som Petra Ulmanen skrivit . Tydligen existerar det en stor motsättning mellan det Nina skriver nu och det hon skrev tidigare. Jag hittar den inte direkt själv men Linna och Petra och flera andra gör det. Jag tycker det är Linna och Petra som är ute och cyklar. Sen gör ju inte Expressen saken bättre genom att publicera det här, att agera motrepliker. Precis som om det inte skulle finnas ett synsätt däremellan? Alternativet till att tycka som Linna eller Petra, det är Elise Claesons romantiska och simplifierade insikter om hur väldigt olika vi är, vi kvinnor och männen (läs mer om detta här!)? Vilken förolämpning. Jag vill gärna förklara varför jag blir upprörd.

Det jag tycker är allra mest beklagligt, det som liksom ligger i botten och osar ner allt man sedan försökt bygga upp ovanpå, det är att alla inblandade hela tiden utgår i från sin egen politiska agenda då de talar om barns behov, och att de i alla lägen försöker manövrera runt barnen och till och med helt förbise enkla, basala sanningar om barn som de allra flesta av oss vanliga dödliga accepterar utan att tjafsa så mycket om dem. En sådan sanning skulle till exempel vara att små barn behöver riklig tillgång till sin familj. Tycker ni som läser att det är en antagande som måste diskuteras, eller kan vi köpa det rakt av? Ja? Om det skulle vara en sanning vi har svårt att svälja utan vidare så finns det gott om expertis som stöder den. Hyllmetrar och åter hyllmetrar, för den som är hugad, och från alla möjliga kulturella perspektiv dessutom. Om detta verkar hela världen vara hyfsat överens faktiskt!

Petra Ulmanen har en tydligt feministisk agenda. Hon vill först och främst förändra samhället så att det ger rättvisa åt kvinnor, så att kvinnor inte automatiskt ska hamna utanför eller efter. Och den agendan är det inget fel på. Men om de vägar till förändring Petra vill ta är vägar förbi barnen, där inte full hänsyn tas till barnens behov, då är det ingen bra väg. Då måste man försöka hitta en annan, i stället för att envist köra på och till och med försöka omforma den basala kunskapen om barns behov utifrån sina politiska önskemål.

Man ska inte behöva bli kallad för bakåtsträvare för att man efterlyser en annan väg. Barnen är inte en del av jämlikhetsproblematiken, hur mycket många feminister än vill göra dem till det. Den problematiken utspelar sig på ett vuxet plan, och de orättvisor som samhället (och vi själva) utsätter kvinnor för existerar mellan vuxna människor. Därför är det galet att försöka blanda ihop argumenten, och koka ner en enda buljong av dem, därför är det viktigt att hålla isär trådarna så att var och en av dem går att följa! Okej? Barnen - en tråd. Det synliga och osynliga förtrycket av kvinnor - en annan. Mäns brist på delaktighet och ansvarstagande - en tredje. Och så vidare. Och jag skulle förresten verkligen önska att människor som har Petra Ulmanens position och förmåga, kunde ta ett tag i den där tråden om förtrycket av kvinnor och följa den på djupet någon gång! På det sätt som till exempel Feministiskt Initiativ inte klarade av (utan gick vilse i en jättetova av trådar). Nå väl.

Linna Johansson då. Hon skriver om att det inte går att generalisera kring barns behov, och vill hålla fram sin egen pojke som ett exempel. Han står där i fönstret och längtar efter dagis, efter att få vara med om det som Linna på ett nästan egoistiskt vis missunnat honom.

För det första så är själva utgångspunkten för resonemanget bedräglig. Utgångspunkten Linna har, är att man inte kan säga att alla barn har behov av mycket tid med föräldrarna (de behov som Nina Björk talat om här till exempel). Somliga barn har behov som dagis svarar bra emot! Ja. Vi som liksom Linna också är föräldrar, vet att vissa barn har stora sociala behov, andra har det inte. Många barn trivs på dagis, njuter av sysselsättningen. Ja. Så är det. Men detta är en öppen dörr att försöka sparka in, det vet vi redan! Det existerar ingen motsättning mellan sanning nummer ett (små barn har behov av riklig tillgång till sin familj) och Linnas sanning (alla barn är olika)! Eller är det kanske taktik, att sparka på den öppna dörren? Är det att vilja något jättemycket (som till exempel jämlikhet mellan könen), och därför försöka förvilla den som läser att inte fästa avseende vid de sanningar som skulle kunna utgöra ett hinder (små barn behöver riklig tillgång till sin familj)? Att hasta förbi det väsentliga och i stället rikta uppmärksamhet på någon annan obestridlig sanning (alla barn är olika)? För barn är självklart olika. Det är inte alls detta som är poängen, poängen är att mycket tid på dagis står i konflikt till mycket tid med sin familj.

Linna Johansson hänvisade själv, då jag mejlade henne, till resultat av undersökningar som skulle tala för hennes sätt att se saken, genom den här länken. Vad kan jag läsa där? Jo jag kan se att färre vuxna (observera det felaktiga utgångsperspektivet ånyo) än man trodde upplevde tillvaron, med dagis och jobb och allt, som stressande. Samt att det inte var en fjärdedel av barnen som var på dagis över 40 timmar i veckan, som Nina Björk sagt, utan bara 8%. Jaha. Skulle det förändra den dåliga överensstämmelsen mellan barnens behov och de vuxnas val? Bara 8%, är det spill man får räkna med, tycker Linna, när man ska komma till rätta med ojämlikheten?

Problemen vi har framför oss, vi alla som lever i det svenska samhället, och som de kontrahenter jag refererat till i den här texten talar om, handlar om att 1.kvinnor generellt sett inte har samma möjligheter som männen, 2. barn generellt sett har för lite tillgång till sin familj under sina första år, 3. män generellt sett tar ut för lite föräldraledighet och tar för lite ansvar för sin hemmiljö för att den stora familjeekvationen ska gå ihop. Jag har tyvärr inte lösningarna på dessa problem solklara för mig.

Men jag begriper i alla fall så mycket att ingenting blir bättre eller enklare eller mer rättvist för att man blundar för barnens behov, eller försöker fabulera bort dem. Feminism, jämställdhet och ekonomisk rättvisa bygger man inte upp ovanpå de smås ryggar. Klarar vi inte av att bygga ett rättvist samhälle utan att låtsas som om barn inte har några behov av sina föräldrar, då vet jag inte vad jag ska ta mig till som kvinna och samhällsmedborgare. Klarar inte Linna, Petra och andra debattörer av att angripa problemen där de hållbart måste bemötas, utan i stället väljer snabbvägen (över barnen), då måste vi vanliga svenssons tränga oss in i ordväxlingen.

torsdag, november 10, 2005

Om recensioner. Dom kan man ju faktiskt vara utan.

Klicka på rubriken och läs texten hos Villervalla.

onsdag, oktober 12, 2005

Är du feminist?

Jag är inte feminist. Inte nog med att jag inte själv är en feminist, jag känner över huvud taget ganska svaga sympatier för termen feminism. Jag anser till och med att begreppet feminism är i stort sett redundant och umbärligt. Ordet feminism är pleonastiskt i ett allmänmänskligt sammanhang, om jag ska vara språklig. Jag tycker feminismen som samhällsrörelse är ineffektiv, splittrad och oförlöst, och jag tycker att alla förespråkare för feminismen och de flesta aktiva feminister har misslyckats med att dra den slutgiltiga, inneboende konsekvensen av det epitet de ger sig själva. Jag ska rada upp alla mina skäl till att inte vara eller kalla mig feminist här nedan. De är riktigt många faktiskt. Jag ska utveckla samtliga skäl så långt jag tycker jag behöver. Någon som redan hunnit reta upp sig?

Tänk nu till lite då, i stället för att bara svälja saker som om de kommer från ovan. Vad skulle det egentligen ordagrant innebära att vara feminist? Jo, det betyder att svära sig till det som är feminint i världen, att stå på det femininas sida om en polaritet uppstår, att välja det som är feminint framför det som är maskulint eller neutralt i en valsituation. Jo, det gör det. Ordagrant.

Ta ställning till följande:

1. Jag är feminin. Det skulle ju i och för sig inte innebära något naturvidrigt eller tillkämpat att svära mig till det som är feminint. Det är bara det att det är en överflödig akt, att svära sig till det som redan är, av sig självt. Jag går inte runt och proklamerar mitt kön dagarna i ända, eller ens som ett återkommande vardagligt inslag. Jag är. Det räcker bra. Jag är nöjd.

2. Att principiellt välja det som är feminint framför det som är maskulint, eller att polärt stå vid det femininas sida, är inte möjligt för den som faktiskt vill åstadkomma jämlikhet mellan könen. Jag förklarar gärna denna självklarhet, om det behövs: Jämlikhet bygger, som ordet antyder, på en balans mellan två olikheter. Jag ser själv gärna en fullständig jämlikhet mellan könen, alltså kan jag inte sätta det ena framför det andra.

3. Jag vill inte välja mellan två självklara tillstånd (om nu könet kan vara ett tillstånd, i sin födda naturlighet). Då jag aktivt väljer något annat än en sexuell partner, vad som helst, väljer jag sällan eller aldrig mellan två kön. I stället väljer jag mellan kvaliteter, egenskaper, signifikanter, konnotationer och koder som har helt andra värden och betydelser för mig.

4. Då jag personligen väljer en sexuell partner, faller valet på en man. Eftersom min sexualitet är en så viktig del av den varelse jag uppfattar mig som, skulle mitt val av maskulina sexuella partners innebära att jag, om jag var feminist, nödvändigtvis måste acceptera ett visst mått av hyckleri hos mig själv. Som feminist har jag ju principiellt bestämt mig för att välja det feminina före det maskulina! Jag undviker detta dilemma. Jag prioriterar enkelt strävan att hålla mig undan hyckleriet.

5. Som förälder upplever jag att jag har ett ansvar att göra världen begriplig för mina barn. Inte bara det, jag vill ge barnen tillräckliga redskap för att de sedan, när de är stora, ska kunna vidareutveckla den världsbild jag fött upp dem på, i den riktning deras egna personligheter för dem! Verktygen kan jag bara ge dem som aktiv förebild. Jag måste ge dem levande exempel på integritet och värdighet, på respekt, ömhet, ansvarskännande, medkänsla och engagemang. Jag måste leva jämlikt. Tala jämlikt. Kan jag då be dem förstå ett val av feminism som grundprincip? Att principiellt bejaka det ena av de två könen?

6. Barnen kommer under sin uppväxt att möta orättvisor, rättsvidrigheter, rigida traditioner och sjukliga mänskliga brister. Dessa måste markeras, beröras och benämnas av mig som förälder, så att mina barn har en trygg och säker uppfattning om vad jag representerar. Detta är min uppgift som förälder, mitt obestridliga ansvar, som jag inte kan överlåta till någon annan! Som förälder till två söner, kan jag inte gärna bekänna mig till en filosofisk, politisk och praktisk livsprincip som semantiskt utesluter en av deras egna mest basala egenskaper – deras kön.

Jag måste som en självklarhet för min egen och mina barns del välja att slå fast en tankegrund som fungerar i alla riktningar. Då skulle det grundläggande begreppet i stället heta humanism, eftersom detta blir vår minsta gemensamma nämnare på ett konstruktivt, konstitutionellt plan.
Humanism. Det blir liksom också ett sånt där riktigt överflödigt begrepp att svänga sig med. En konstruktion sammanslagen av allt det där jag vill visa mina barn. Integritet, värdighet, respekt. Det som ska vara det självklara i vår närmiljö. Ömhet, ansvarstagande, medkänsla och engagemang. Men okej, talar vi etikettbroderi, då blir det helt klart den jag måste välja att svepa som ljusblått ordensband mellan mina stolta bröst. Humanismen.

Jag är glad över att vara kvinna och mamma, och arg för att det finns så många orättvisor som drabbar människor för att de är kvinnor. Jag kommer att under alla förhållanden agera på den ilskan, och på de sätt jag kan under min livstid ska jag bidra till att förändra och förbättra det samhälle jag lever i. För detta behöver jag inte alls klä på mig epitetet feminist, och inte heller någon särskild ideologisk inriktning. Det är ett allmänt, medborgerligt ansvar jag växte i då jag blev myndig.

måndag, september 26, 2005

Allt är inte åska som mullrar

Det är jävligt viktigt, inte bara av språkvårdande skäl, vad man kallar saker och ting. Med ord kan man definiera världen, det finns en oändlighet av nyanser att måla upp, skillnader som ska markeras och kontrasteras. Ord är skitviktiga, tveklöst, men det krävs ändå ett engagerat subjekt för att skildra något, för att leverera en trovärdig tolkning. Och där brister det big time i svenska medier, vid det här tidiga stadiet i resonemanget känner jag mig redan desillusionerad. Finns det någon på en framskjuten medieposition som är beredd att ge något av sig själva? Som inte småslött bara styr runt orden med joystick, som inte dribblar kaxigt med offentliga definitioner utan att komma någon vart, bara för den egna endorfinkicken, någon som inte skjuter upp sina egna fantasifulla invektiv i armvecket?

Hur vi definierar världen är avgörande för livet självt, definitionerna styr allt handlande, allt tänkande, alla kollektiva rörelser som tillsammans blir ett samhällsklimat, en nationell strömning, en global trend och så vidare. Slarvet med definitioner i det offentliga rummet, missbruket av ord, är mer av ondo än vi brukar orka föreställa oss, det förvirrar, förringar och banaliserar och det hänvisar till de enkla konstruktionerna och till de lättbegripliga strukturerna. I brist på substans och vettiga utsagor, flyr vi till Trivialien och Lallaland. Där det enda man behöver göra för att lyftas över dem som ivrigt snubblar runt bland mikrofonsladdar och talar i oneliners, till och med om man förfogar över en helt egen kanal ut i offentlig rymd, är att ställa sig vid sidan av all aktivitet och berätta om hur löjlig den ter sig. Framgångsmallen är att vara ytlig, blodfattig, oengagerad och ironisk. Skitsamma, kör på, trött, slött, oförlöst och med små glimtar av energi endast i de ytliga nedslagen på petnivå i kända navlar.

Lämnade åt sitt öde, övergivna all allmän omsorg och allt kärleksfullt myller av personliga variationer, finns nu alltså stora offentliga landmassor som härjas av gapiga korståg, svartvita kantiga självtillräckliga dogmer regerar och ett fåtal böneutropare konstaterar verkligheten. Och vi ska vara förbannat glada om det faktiskt är tolkade intryck vi får, för från somliga minareter ropas det bara köttiga invektiv i blindo, och man boxar hål i tomrummet där debatten kanske kunde bott. Det finns också gott om folk som bestämt sig för att vara förtjusta, o la la, den som törs gapa om så mycket gemensam luft måste ha ett budskap där bland alla ord. Men att äga orden och bladet se skrivs på är inte detsamma som att ha något att berätta.

Själv är jag så fruktansvärt trött på den syfteslösa elakheten, det frivilliga utanförskapet och bristen på känslomässigt deltagande i det jag läser och hör. Jag vill lyssna på vad människor har att säga, upptäcka deras nyanser, ta ställning till andras slutsatser och skratta åt det som ser skitroligt ut genom deras subjektivt färgade brillor. Jag saknar verkligen tolkarna av verkligheten. Palme och Boman, Tage Danielsson o hell Tage Danielsson, jag vill höra mer Evert Taube och Cornelis. Och herregud vad jag hellre vill höra Tiina Rosenberg utveckla ett resonemang, hur knäpp jag än tycker hon är, än jag snabbkonsumerar de billiga poängerna i fartvinden efter henne.

Jag är så gud in i helvete utled på hotta enhandsgrepp och lösnummersäljande blixtanalyser, och allra mest på dem som formuleras i fanastiska såpbubbleord, på debattmuttor och tristfittor som blåses upp till fantastisk storlek och beundras som om de verkligen gjort ett avtryck eller väckt slumrande associationer. Men orden skimrar bara i några sekunder innan de säger poff och försvinner. Jag är lika trött på rapporterna från intigheten, referenserna till tomrummen, slöseriet med begåvning då både referent och producent hellre talar om solbränna och kroppsbehåring än om substansen i tolkningen eller riktningen på budskapet.

Och med det konstaterat kan jag hoppa tillbaks in i mitt eget subjekt och gå vidare till min egenhändigt färgade utsago. Poängen är att det måste vara dags att skaka liv i känslorna nu och liksom komma någon vart, det måste ställas krav på er som nyttjar offentligheten att ni faktiskt tillför den något - ett eget perspektiv, en tolkning, en åsikt, en teori, en tanke, en vision, vad som helst. Det får vara fladdrigt och lättfärdigt, men det måste vara ett uttryck för något personligt, annars äger ni fan inte rätt att störa! Ni fiser ner livets bilresa, ni tar uppmärksamheten från det riktiga vi åker förbi, ni distraherar oss att varje gång vända blicken från det väsentliga för att följa såpbubblans väg i vinden. Självklart måste ni börja ta ett ansvar för orden. Visa lite respekt, för helvete! Det är samma princip som gäller på alla livets arenor, det måste vara frihet under ansvar.