Är du feminist?

Jag är inte feminist. Inte nog med att jag inte själv är en feminist, jag känner över huvud taget ganska svaga sympatier för termen feminism. Jag anser till och med att begreppet feminism är i stort sett redundant och umbärligt. Ordet feminism är pleonastiskt i ett allmänmänskligt sammanhang, om jag ska vara språklig. Jag tycker feminismen som samhällsrörelse är ineffektiv, splittrad och oförlöst, och jag tycker att alla förespråkare för feminismen och de flesta aktiva feminister har misslyckats med att dra den slutgiltiga, inneboende konsekvensen av det epitet de ger sig själva. Jag ska rada upp alla mina skäl till att inte vara eller kalla mig feminist här nedan. De är riktigt många faktiskt. Jag ska utveckla samtliga skäl så långt jag tycker jag behöver. Någon som redan hunnit reta upp sig?

Tänk nu till lite då, i stället för att bara svälja saker som om de kommer från ovan. Vad skulle det egentligen ordagrant innebära att vara feminist? Jo, det betyder att svära sig till det som är feminint i världen, att stå på det femininas sida om en polaritet uppstår, att välja det som är feminint framför det som är maskulint eller neutralt i en valsituation. Jo, det gör det. Ordagrant.

Ta ställning till följande:

1. Jag är feminin. Det skulle ju i och för sig inte innebära något naturvidrigt eller tillkämpat att svära mig till det som är feminint. Det är bara det att det är en överflödig akt, att svära sig till det som redan är, av sig självt. Jag går inte runt och proklamerar mitt kön dagarna i ända, eller ens som ett återkommande vardagligt inslag. Jag är. Det räcker bra. Jag är nöjd.

2. Att principiellt välja det som är feminint framför det som är maskulint, eller att polärt stå vid det femininas sida, är inte möjligt för den som faktiskt vill åstadkomma jämlikhet mellan könen. Jag förklarar gärna denna självklarhet, om det behövs: Jämlikhet bygger, som ordet antyder, på en balans mellan två olikheter. Jag ser själv gärna en fullständig jämlikhet mellan könen, alltså kan jag inte sätta det ena framför det andra.

3. Jag vill inte välja mellan två självklara tillstånd (om nu könet kan vara ett tillstånd, i sin födda naturlighet). Då jag aktivt väljer något annat än en sexuell partner, vad som helst, väljer jag sällan eller aldrig mellan två kön. I stället väljer jag mellan kvaliteter, egenskaper, signifikanter, konnotationer och koder som har helt andra värden och betydelser för mig.

4. Då jag personligen väljer en sexuell partner, faller valet på en man. Eftersom min sexualitet är en så viktig del av den varelse jag uppfattar mig som, skulle mitt val av maskulina sexuella partners innebära att jag, om jag var feminist, nödvändigtvis måste acceptera ett visst mått av hyckleri hos mig själv. Som feminist har jag ju principiellt bestämt mig för att välja det feminina före det maskulina! Jag undviker detta dilemma. Jag prioriterar enkelt strävan att hålla mig undan hyckleriet.

5. Som förälder upplever jag att jag har ett ansvar att göra världen begriplig för mina barn. Inte bara det, jag vill ge barnen tillräckliga redskap för att de sedan, när de är stora, ska kunna vidareutveckla den världsbild jag fött upp dem på, i den riktning deras egna personligheter för dem! Verktygen kan jag bara ge dem som aktiv förebild. Jag måste ge dem levande exempel på integritet och värdighet, på respekt, ömhet, ansvarskännande, medkänsla och engagemang. Jag måste leva jämlikt. Tala jämlikt. Kan jag då be dem förstå ett val av feminism som grundprincip? Att principiellt bejaka det ena av de två könen?

6. Barnen kommer under sin uppväxt att möta orättvisor, rättsvidrigheter, rigida traditioner och sjukliga mänskliga brister. Dessa måste markeras, beröras och benämnas av mig som förälder, så att mina barn har en trygg och säker uppfattning om vad jag representerar. Detta är min uppgift som förälder, mitt obestridliga ansvar, som jag inte kan överlåta till någon annan! Som förälder till två söner, kan jag inte gärna bekänna mig till en filosofisk, politisk och praktisk livsprincip som semantiskt utesluter en av deras egna mest basala egenskaper – deras kön.

Jag måste som en självklarhet för min egen och mina barns del välja att slå fast en tankegrund som fungerar i alla riktningar. Då skulle det grundläggande begreppet i stället heta humanism, eftersom detta blir vår minsta gemensamma nämnare på ett konstruktivt, konstitutionellt plan.
Humanism. Det blir liksom också ett sånt där riktigt överflödigt begrepp att svänga sig med. En konstruktion sammanslagen av allt det där jag vill visa mina barn. Integritet, värdighet, respekt. Det som ska vara det självklara i vår närmiljö. Ömhet, ansvarstagande, medkänsla och engagemang. Men okej, talar vi etikettbroderi, då blir det helt klart den jag måste välja att svepa som ljusblått ordensband mellan mina stolta bröst. Humanismen.

Jag är glad över att vara kvinna och mamma, och arg för att det finns så många orättvisor som drabbar människor för att de är kvinnor. Jag kommer att under alla förhållanden agera på den ilskan, och på de sätt jag kan under min livstid ska jag bidra till att förändra och förbättra det samhälle jag lever i. För detta behöver jag inte alls klä på mig epitetet feminist, och inte heller någon särskild ideologisk inriktning. Det är ett allmänt, medborgerligt ansvar jag växte i då jag blev myndig.